Vecka 15: Längtansdoft

Doftsinnet. Ah… Minnet av dofter. 

Längtansdoft (Mia Franck)

Fötterna på golvet. Stadiga fötter. Lutar mot sängstolpen. Kan inte röra mig.

            

 Eller vill inte? Kanske är jag förlamad. Kanske  alltid sitta här med din röda     

 klänning i min famn. Kanske  aldrig någonsin sluta blinka bort …  Saknaden.

 

 

För en evighet som är en vecka eller två eller rent av ett år eller två år lång, 

då började sommaren. Små gröna blad. Friskt och fräscht i näsan. Fåglar som

nästan vrålar ut sin längtan efter ett par.

 

Solen som värmer och jag doppar tårna i havet. 

Sommaren kommer av sig när du inte ser. När fönstret stängs och allt är nån annanstans.

 

I din röda klänning dröjer tobakslukten kvar. I din röda klänning doftar doftar

andas jag dig.

 

Saknaden domnar alla lederna. Saknaden är du, ett leende och en cigg i handen.

Jag längtar till din famn. En kram. Att du ska hålla mig. Att du ska tvinga mig att

resa mig upp härifrån. 

 

Jag blir tvungen att röka. Det närmaste jag kommer dig är jag. Det närmaste du är mig är cigaretter. Din röda klänning i min famn.

 

Snart ska röken dunsta. Skåplukt ska ta över.    Döva röken.

Jag kan inte hejda mig. Vältrar över mig. Från tårna tror jag. Skrattet.

 

Får ont i magen. Får ont i halsen. Du går upp i rök ändå. Jag måste röka in dig.

Måste bära din urna på bussen. Måste krama din aska. Saknaden mellan mina

 fingrar. Saknaden finns.  Precis över allt. Varje vrå. Bara ingen doft. Inte din.

 

Inte finns du i mitt rökande. Inte finns du i matos och parfymer. 

Inte i havsskummet som stänker av vågorna. Inte i dammet som jag nyser av. 

 

Du finns inte alls. Inte ens i ditt schampoo av vanilj. Bara klängig Saknad.

 

Ändå. Det närmaste är jag. Så jag viker in din klänning i mitt skåp. 

Leave a Reply

Your email address will not be published.